Barnen var indelade i fyra grupper och stod placerade runt denna presenning med naturmaterial.
De blev tilldelade var sitt nummer som de skulle komma ihåg. Sedan ropade vi
t. ex. nr 2 vitsippa och då skulle alla tvåor springa ett varv runt alla barn och sedan in till presenningen och hämta en vitsippa. De var duktiga på att hitta rätt ”natursak”.
Sedan fick barnen höra en saga, nämligen den här:
Det var en gång för länge sedan precis just här, i ett av träden som det bodde en herr och fru koltrast. De hade bott i samma träd i många år och man kunde ofta höra när de satt där och kvittrade. Smög man ut så kunde man se hur de satt tätt tillsammans. Ja de var verkligen kära i varandra och hade bestämt att de skulle vara tillsammans hela livet ut.
Varje år när vintern kom så flyttade de lite längre in i skogen för att få skydd mot vinterns kalla vindar men varje vår så återvände de hit till sitt gamla vanliga träd.
Men en vår när herr och fru koltrast återvände från skogen och satte sig på sin favoritgren så kom det en liten ettrig och sur ekorre och sa att där fick de minsann inte sitta. Det var hans träd sa han och så visade han sina små taggiga tänder för herr och fru koltrast.
Eftersom koltrastparet var ett mycket snällt och vänligt par så lämnade de sitt älskade gamla träd och så letade de upp ett annat träd som blev ett bra träd att sitta och spela och kela i, och i det trädet bodde de när den stora stormen kom.
Det var en kall mörk höstkväll när det började blåsa. Det var stormen ”Gudrun” som var på väg men det visste ju inte herr och fru koltrast som trodde att det var en helt vanlig höststorm som kom. Dom kröp bara lite längre in under trädets grenar och kurade ihop sig i väntan på att stormen skulle sluta.
Men det blåste värre och värre och till sist så kunde inte det kära gamla paret hålla sig kvar på grenen längre utan försökte att flaxa iväg tillsammans. Men stormen var för stark så herr koltrast flög åt ett håll och fru koltrast åkte med vindens fart åt det andra hållet och man kunde höra hur de skrek av rädsla, och om man kunde förstå fågelspråket så hade man hört hur herr koltrats försökte att överrösta vinden och sa:
Älskade vännen sök dig hit när stormen är över. Jag ska vänta på dig.
Nu är det många år sen som stormen drog förbi här men varje vår så ser man en ensam liten koltrast som troget sitter på sin gamla gren och väntar på att fru koltrast ska komma hem. Han kvittrar så vackert och hoppas att hon ska hitta hem till honom.
Men det finns ett litet problem. Det är några av träden som har blivit sjuka och där det absolut inte ska bo några fåglar i och för att hjälpa fru koltrast så att hon inte flyger till fel träd så ska vi försöka att hitta de träden.
Författare: Pia J
Här ser vi dem leta efter de sjuka träden som luktade annorlunda.
Vi hade en rolig förmiddag!